Ber om ursäkt...
Förlåt för att jag har skrivit deppiga texter den senaste tiden, men detta är den sista texten, jag lovar! Har bara behövt skriva av mig så mycket, men detta är sen sista.
Jag minns första gången vi träffades, som om det var igår. Jag satt i skolan och väntade på dig, Julia var med mig. Jag var så nervös, hade aldrig vart så nervös förut faktiskt. Jag satt och skakade, jag fick ont i magen, jag fick ont i huvet, jag satt bara där och försökte andas lugnt. Julia sa till mig "thalena, jag har aldrig sett dig såhär nervös" och det var inte konstigt alls att hon sa så, för jag hade som sagt aldrig vart så nervös som jag var då. När Julia senare var tvungen att gå så fick jag sitta där själv en stund, men efter fem/tio minuter så ringde du och sa att du var klar, så mötte vi varandra. När vi kom hem till dig så var jag fortfarande nervös, men när vi hade vart hos dig i kanske en kvart/tjugo minuter så blev det bättre men jag var fortfarande såpass nervös att jag snackade om massa konstiga saker, bara för att ha något att prata. Herregud så nervös jag var, men det var ju då. Nu kan jag göra vad som helst med dig, jag kan prata om nästan vad som helst med dig, men chansen att få prata med dig igen är nog ganska liten, för jag vet inte om jag vågar prata med dig längre. Mitt självförtroende sjönk när allt tog slut mellan oss. Men jag saknar din röst, otroligt mycket. Jag kan till och med ringa till dig på dolt nummer, vänta tills du svarar och när jag har fått höra din röst så lägger jag på igen, ganska patetiskt, ellerhur? Men allt är bara krångligt nu, och väldigt jobbigt. Men jag står emot, eftersom att jag har underbara vänner som stöttar mig, stora pussar och kramar till er, ni är så jävla älskade.
