~ thalenaforsander ~

Morfar - Min berättelse.

Nu tänkte jag berätta med bra detaljer om morfars död som självklart var väldigt jobbig för hela familjen och hela släkten såklart, med nära vänner.

Ja, okej. Min morfar har i en tid haft cancer, men jag är inte säker på om han lämnade livet pga cancern eller pga att han var gammal. Men iallafall, till berättandet nu. Det var en Onsdag, jag var sjuk och stannade hemma från skolan. Mamma ringde mig någon gång på förmiddagen och sa att hon skulle komma hem senare pga att min moster hade ringt, hon var väldigt orolig och berättade att morfar hade åkt upp till sjukhuset igen, han var verkligen dålig nu. Mamma hade som sagt åkt upp till sjukhuset och framåt kvällen körde Per Martin upp mig till sjukhuset där ungefär halva släkten redan var och kollade till morfar. När jag hade suttit där en stund och hållt inne tårarna så kände jag att jag behövde släppa ut allt, jag började gråta, vilket är ganska självklart iof. Den kvällen var sista gången jag fick träffa morfar levande. Vid elvatiden på kvällen åkte jag, mamma och Per Martin hem igen, jag behövde sova, allt gråtande hade gjort mig väldigt trött. Nästa dag mådde jag fortfarande ganska dåligt så mamma sa att jag fick stanna hemma från skolan igen. Den morgonen var som vanligt, och dagen tillbringade jag med att bara ta det lugnt. Mamma hade tagit ledigt från jobbet den dagen för att åka upp till morfar och vara där hos honom. Senare den dagen, på eftermiddagen, då fick jag ett samtal av mamma. Jag hörde att hon var ledsen när jag svarade, hennes röst var ganska skakig men tillslut fick hon fram att morfar hade lämnat oss. Han hade precis somnat in. På kvällen åkte jag, mamma, Per Martin och Pär in till sjukhuset för att ta farväl av morfar, mina ögon var fyllda av tårar, jag förstod först inte att det var på riktigt, jag ville inte förstå det heller. Efter att vi tagit farväl av honom så åkte vi hem till mormor där ganska många i släkten var, vi fikade lite och pratade om morfar men kom senare in på andra saker som gjorde oss lite gladare. Redan då, när vi satt där och pratade, då såg jag på morfars fåtölj, den som han alltid satt i, jag saknade att se honom sitta där, det var lite som en pusselbit som fattades. Ja, det var min berättelse om hur allt hände. Jag önskar fortfarande att morfar en dag ska sitta i den fåtöljen igen, som om allt det här bara har vart en lång mardröm. Jag minns när jag var liten, när morfar alltid blåste mig i halsen så att det kittlades, det kommer han aldrig kunna göra längre, bara i mina drömmar. Och han kommer alltid finnas i mina tankar, i mitt liv, i mina drömmar och framför allt i mitt hjärta. Jag älskar dig morfar, du var en riktig ängel och det kommer du alltid vara. Jag hoppas att du har ett vakande öga över mig. Du finns fortfarande här, du syns bara inte, men du är närmare än vad det egentligen känns som ibland. Jag älskar dig, moffa.

omg thalena, fyfan vad fint skrivet...

allt du skrivit fick mig seriöst att gråta, r.i.p.. <3